Väster om Ortalaviken ligger Ortala

Ortala bruk grundlades 1586 som ett kronobruk, med vilket menas att det ägdes av Kronan.
Malm erhölls bl a från Kuggvassgruvan i Herräng och vattenkraft från sjön Bornan i väster.
1626 utarrenderades bruket till Heinrich Lemmens som även arrenderade Norrtälje gevärsfaktori och Skebo bruk. Lemmens byggde en fransösk masugn dvs en stenmasugn vid Ortala samt smedjor.
 

1647 förlänades socknen som grevskap till Lennart Torstensson tillsammans med kringliggande skeppslag.
(Ortala, grevskap, som den 5 april gafs åt fältarskalken Lennart Torstensson och hans äkta mansarvingar.
Det omfattade SöderbyKarls, Estunas, Lohärads Malsta, Husby, Frötuna, Länna socknar samt Ortala Bruk, allt i Roslagen (Upland). Den 9 februari 1648 lades Norrtelge stad under grefskapet. Ortala, bruksegendom i Väddö socken, Stockholms län, vid sjön Bornens utlopp i Ortalaviken, en vik af Alands haf mellan Väddö och fastlandet. Egendomen utgör 2/3 mtl och var 1883 taxerad till 103,000kr., deraf 20,000 kr. för jordbruksfastighet. Ortala bruk är ett jernverk med hammar-, spik-, manufaktur- och klensmedja; äfven finnas qvarn och såg.)
Källa Nordisk familjebok 1800-tals utgåvan.

Vid reduktionen 1674 återgick Ortala till Kronan men arrenderades åter ut.
Från 1710 var förvaltningen gemensam för Skebo och Ortala bruk och ägdes en tid av den stora handelsfirman Finlay och Jennings, senare av handelsfirman Grill, men även av C. Arfwedsson.
Bruket brändes av ryssarna 1719.

Huvudbyggnaden byggdes 1864 och arbetarbostaden i mitten av 1800-talet.
Kvarnen byggd 1747,

Kvarnen

smedsbostaden, handelsboden och inspektorsbostaden hör även till denna välbevarade miljö.

Inspektorsbostaden

Det ståtliga kolhuset uppfördes 1789 av C. Arfwedsson som var gift med C. von Langenberg (initialerna på kolhuset). I slutet av 1870-talet lades bruket ned.

Kolhuset

1641 då den geometriska jordeboken över byn upprättades omfattade Ortala by 14 gårdar.
Ortala utgjorde en gång den största byn i det som nu bildar Norrtälje kommun.
12 gårdar låg i byn och 2 i det dåtida Lund.

Väddö och Häverö skeppslags tingshus fanns i Ortalalund fram till 1917 då det flyttades till Väddö folkhögskolas tomt i Hammarby.
Vid Sjöhagen är två gravfält från järnåldern (raä 65,66) belägna. Det första består av 14 runda stensättningar och det andra av 5 rektangulära och 9 runda stensättningar.
Öster om gravfältet nr 65 i sluttningen finns 4 terrasser av ålderdomlig karaktär. S
öder om gravfälten cirka 40 meter väster om Ortalaviken står en runsten (U593) där namnet Ulftalum som senare blev Ortala står att läsa (se Calissendorff 1986).

Bebyggelsen vid Sjöhagen och Tolvmansgården, där tingshuset en gång stod, bör särskilt nämnas. Tolvmansgården är en tvåvåningsbyggnad med sexdelad plan, uppförd 1867, som tillsammans med ett flertal ekonomibyggnader utgör en värdefull miljö
Källa: Stockholms Läns Museum

                              Ryssarna i Väddö
Ur ”Väddö – En skärgårdssockens historia” (1959) av Vilhelm Mattsson.

 När Karl XII slutade sin bana vid Fredrikshald den 30 nov. 1718 efterlämnade han
ett i grund utarmat folk.

Stora ofreden hade räckt i nära två årtionden och den hade uttömt landets alla krafter. Männen stupade eller var fångar i Ryssland. Alla ekonomiska resurser förbrukade. Penningväsendet ur funktion. Silverdalrarna utbytta mot nödmynt i koppar, som alla visste var värdelösa.
En regering, rådvill och obeslutsam. Till allt detta rykten om en fruktansvärd rysk mordbrännarflotta på väg mot de svenska skären.
Vi har svårt att tänka oss in i hur det var på Väddö våren 1719.

Virriga åtgärder vidtogos för att möta den ryska faran.
Det fanns trupper men ingen ledning. Prins Fredrik av Hessen var högste befälhavare. Han anförtrodde försvaret av våra bygder åt en tysk generalmajor Zöge.
Denne kunde inte tala svenska.

Den 11 juli 1719 syntes de första ryska galärerna utanför Roslagskusten.
Då tändes vårdkasarna och på endast några timmar spred sig budskapet om den annalkande faran.
Den ryska flottan, som bestod av ett trettiotal linjeskepp, 140 galärer och en mängd transportfartyg, hade 30- 40.000 man ombord.
Den seglade in i Norrtäljeviken och härjade Rådmansö och näraliggande öar.

Den 13 juli delade sig flottan i tre avdelningar, den starkaste gick söderut,
en stannade i Stockholmssärgården och den tredje gick norrut.

Den seglade in i Singöfjärden och brände och rövade allt i sin väg.
Den 16 juli hade ryssarna kommit till Ortala.
Denna dag var den fruktansvärdaste, som Väddö upplevat.
Allt brändes och härjades. Befolkningen hade i förväg flytt till skogarna söder om Bornan, medförande den värdefullaste egendomen.

För några år sedan fick ett par Elmstapojkar ett egendomligt napp på sitt drag i Bornan. Det var ett s.k. bröllopsfat (på vilket brudgåvorna uppsamlades) av keramik med årtalet 1704. Det hade troligen tappats under flykten och sedan stått på kant i leran i 200 år tills det kom i dagen på detta egendomliga sätt. Det finns nu hos författaren.

Ryssarna brände hela dalgången utefter segelleden med Ortala Bruk, kyrkan och prästgården. Kista skonades.
Sägnen berättar att de där blev så väl förplägade att gården fördensskull fredades. Orsaken var nog en annan. Det förefaller som om ryssarna inte vågade sig alltför långt från sina fartyg. Dessa kunde nog inte komma längre än till Ortalaviken på denna tid.
När Hammarby, Sundbyarna, Senneby och Elmsta bränts vågade mordbrännarna
sig inte längre in i landet utan återvände till sina fartyg.

Sedan Väddö på detta sätt ödelagts seglade den ryska flottan åter norrut.
Det blev Östhammars och Öregrunds tur den 17 och 18 juli.
Efter detta avbrändes hela kusten och järnbruken inåt landet utan att den tyske generalmajoren Zöge med sina trupper ens gjorde ett försök att hindra härjningarna.

Den 15 augusti kom ryssarna tillbaka till Väddö.

Flottan seglade för andra gången in i Ortalaviken och nu var det meningen att byarna inåt landet skulle hemsökas.
En trupp nådde Toftinge, men mötte här en beriden trupp ledd av
O. Skagge-Lagerborg, som blivit chef för lantvärnet.
Ryssarna drog sig då tillbaka men hunno dessförinnan bränna komministergården i Elmsta, som blev kvar första gången.
När Skragge senare på dagen fick förstärkning, kallades ryssarna tillbaka till skeppen, som hela tiden avlossat sina kanoner mot Elmsta. Någon människa skadades dock inte, men en häst dödades. En ryss blev under återtåget tillfångatagen.
Efter detta lämnade ryssarna Väddö och seglade ut till havs.

 Enligt uppgifter i Edvin Gustavssons skrift »Väddökust«, uppskattades skadorna i Väddö till 60.418 daler silvermynt utom skadorna på kronobruket Ortala, som beräknades till 15.673 daler. Några statsbidrag för återuppbyggnaden var det inte tal om men de brända gårdarna lämnades skattefrihet till och med 1727.

Ett efterspel till rysshärjningarna omnämnes i samma skrift.
En Singöbo Mats Mattsson från Backbyn hade tillfångatagits av ryssarna i skogen och tvingats att lotsa flottan in i Ortalaviken. På återvägen kastades han i land på en ö i Singöfjärden. Han kallades till vinter-tinget 1720, som hölls i Toftinge,
för att han skulle avlägga en sannfärdig berättelse om sina mellanhavanden med ryssarna. Ärendet hänsköts sedan till Svea Hovrätt, som befriade honom
från allt ansvar då »ingen misstanke varit att han frivilligt sig uti fiendens händer givit«.

Ryssarna i Grisslehamn 1809

 När Gustav IV Adolfs ryska krig ändades med fullständigt nederlag för Sverige, förde Döbeln de sista svenska trupperna över det tillfrusna Ålands hav till Väddö. Eftertruppen, en bataljon av sörmlänningarna, tillfångatogs men huvudstyrkan kom den 17 mars på kvällen i land strax söder om Grisslehamn.
Kosackerna, under befäl av general Kulneff, kom strax efter.
Döbelns trupper var fullständigt utmattade och saknade hästar för tross och kanoner, varför en strid syntes hopplös.
Döbeln lyckades hejda kosackernas angrepp genom att inbilla Kulneff att svenska regeringen var villig till fred om ingen ryss satte foten på svensk jord.
För natten utrymde Döbeln Grisslehamn till nattkvarter åt ryssarna. Följande dag återvände Kulneff med sina kosacker över isen till Åland.
Enligt traditionen övernattade Kulneff i en liten stuga där han med sin diamantring skrivit namnet på en fönsterruta.
För något tiotal år sedan ägdes stugan av J. Hagsten, som där inrättade ett litet museum med av honom själv målade bilder, skildrande kosackernas tillfälliga besök på Väddö.”